vandraren

Barnen växer upp till unga män och kvinnor. Fast man tycker ju förstås att det bara en kort tid sedan man hämtade och lämnade på dagis tvingas man nu inse att den tid när barnen är barn är rätt kort del av ens eget liv.
I vårt fall har vi nu två unga män.
Jon, som bor i Stockholm, går det ju ibland månader mellan träffarna, medan Johan som bor i Karlstad är det i varje fall varje vecka.
Jons frånvaro  har jag vant mig med. Kanske därför att han direkt efter studenten, först var i Bryssel några månader, sen ryckte in lumpen, för att därefter dra i väg till Australien i nästan ett helt år.
I praktiken har han efter studenten bara bott hemma i kortare perioder.
Jag har hunnit förstå att så kommer det att vara. Han har ett helt eget liv och ringer mest när han behöver goda råd.
Johan har sedan nåt år tillbaka egen lägenhet här i stan. Från Norrstrand, där han bor, och till oss i Tullholmsviken är det inte många kilometer.
Ändå börjar jag förstå att han också har sitt eget liv och behovet av mig minskar. Det skulle nog minskat ännu mer om inte det var för bilen, som han gärna vill låna de flesta dagar då han har hockey eller fotbollsträning. I Kil eller i Skattkärr. Men ändå kan det ju gå nån vecka utan att vi ses.
För några månader sen blev det så att jag bjöd honom på lunch på stan.
Eftersom det var en torsdag blev det ärtsoppa och pannkaka på Konsums lunchrestaurang Miro*.

Allt nog, den torsdagen tyckte vi var så trevlig att vi nu gjort det till en tradition. Ärtsoppa och pannkaka varje torsdag på Miro är något vi båda ser fram mot. Det blir ockå ett tillfälle att lite mer avspänt tala om vad som händer i hans liv och mitt liv. Om idrott och politik, om skola och jobb.
Idag kom vi också att tala om det just nu så aktuella städbidraget Rut.

Vi var rätt eniga om att det dels, var tur att inte vi hyrde in någon Rut, under hans och brorsans uppväxt i Skattkärr, men också det obegripliga i att skattebetalarna nu skall tvingas betala till till en j-a massa Rutor för att morsan och farsan tycker det är tråkigt att städa.
Då slog det mig. Tänk om vi då för en 12-13 år sedan hade haft möjlighet att begagna oss av en Ruta för att lösa vardagpusslet, då kanske jag inte heller hade tagit beslutet att minska min arbetstid utan istället tutat på som vanligt och ringt nån Ruta för att få hjälp med dammet.
Då hade jag missat den förmånen som det var att få tid till två grabbar, och deras kompisar, på väg mot tonåren.
Jag har visserligen aldrig ångrat beslutet att vara hemma mer, men det är först nu jag börjar förstå vad viktigt det var.
Min slutsats blir - bättre att lägga rutpengarna på en obligatorisk pappatid med barnen än grillkockar vid trädgårdspartyt.
Jag tror till och med att vi skulle ha ett bättre samhälle om vi hade mer närvarande fäder.

Johan - nästa torsdag klockan 12.00

*Jo den heter just Miro eftersom det i restaurangen hänger en tio meter lång originalmålning av den spanske konstnären Joan Miro. Det är nog inte alla Konsumrestauranger som skryta med det.

Avdrag eller bidrag?

 För borgarna låter avdrag så mycket finare än bidrag. Men i statens kassa är det ingen skillnad. Därför använder jag konsekvent ordet bidrag eftersom det för användaren blir ett bidrag till plånboken.

Borgarna påstår ju också att ersättning från sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkringen är ett bidrag. Då känns det inte mer än rätt att kalla det så kallade Rutavdraget för ett bidrag.

Sedan 2006 har man lyckats försämra alla försäkringsersättningar men infört ett antal nya bidrag.

Vårdnadsbidrag och städbidrag exempelvis.

Vardagspussel, det låter nästan lite gulligt, när Maud Olofson så ömt talar om människors vardagspussel. Med vardagspussel menas, vad jag kan förstå, det pusslande som innebär att man ska få tiden att räcka till för hem, barn, arbete och resor.

I vår familj har vi erfarenhet från ett sådant pusslande på rätt hög nivå.

Det har gått ett antal år sedan dess. Med två barn i förskoleåldern, två heltidsarbetande föräldrar, som därtill både är politiskt aktiva, med stor villa 1 mil utanför stan blev det inför varje vecka ett rätt avancerat pusslande som därtill ofta vållade stor irration oss emellan.

Det blev heller inte bättre när jag började som hotellchef i Sunne och pendlade 15 mil varje dag.

Men saken var ju den att vi hade valt detta själva och ingen hade tvingat oss.

Endag brast det emellertid. Vi båda insåg att vi inte kunde ha det så här. Barnen måste ha mat på bordet när de kom hem från skolan. De måste också skjutsas till olika aktiviteter, kläder behövde tvättas och huset städas.

Lösningen blev att jag gick ner på halvtid, med halverad lön. För oss var det ingen katastrof men det är klart att vi fick dra ner på en del av livets goda.  Mindre bil, kanske utlandsresa bara vartannat år, färre klädinköp och en hel del annat som kanske kunde undvaras.

På samma sätt är det givetvis är det för den högavlönade familjen på Lidingö. Om inte vardagspusslet fungerar kan det knappast ligga i skattebetalarnas intresse att behöva skjuta till skattepengar till en familj som håller sig med en BMW av senaste modell, stor villa i ett av Stockholm dyraste områden. Som kan unna sig både skidsemester i Alperna och sommar semester i Spanien, när man nu inte tar den egna båten ut i den bedårande skärgården.

Men liksom för oss är det ingen som tvingat dem. Det är fullt möjligt att den ene eller andra ”pusslaren” jobbar mindre för att få pusslet att gå ihop.

Man kan byta bilen till en Skoda, man kanske kan åka till Lofsdalen i stället för Alperna, Spanien kanske blir västkusten och bär det till riktigt kan man kanske bo i Fagersta istället för Lidingö.

Det är ens egna val och ingen tvingar dem, men det är fullständigt orimligt att skattebetalarna skall bidra till deras höga levnadsstandard (status) för att livet skall fungera.

Därför skall städbidraget tas bort. Skattebetalarnas pengar skall användas där de mest behövs och inte för att högavlönade familjer skall kunna behålla sin höga konsumtion.

I argumentationen sägs att de nu vita jobben blir svarta om inte bidraget finns kvar. Det är ett märkligt sätt att argumentera. Om behovet finns för vardagspusslet skall fungera köper man väl tjänsten utan statens bidrag. Det handlar om moral. Det är väl knappast så att dessa människor som nu anser sig behöva bidraget också kan tänka sig att köpa en stulen bil, bjuda på smuggelsprit vid lilla fredagsfesten eller planka in på Råsunda.

Jag missunnar ingen att ha det färdigstädat inför fredagsmyset eller ha en inhyrd grillkock vid sitt gardenparty i Marbella men rimligt är väl att man betalar själv.

Om ”grillkocksbidraget” tas bort tror jag ändå att minst hälften av de som nu jobbar med de så kallade hushållsnära tjänsterna kommer att jobba kvar.

Alla de andra kan göra insatser där de mer behövs, bland gamla och sjuka. Och till det finns det pengar kvar i statens kassa när bidraget tas bort.

Borgarna, eller rättare sagt, de fyra högerpartierna försöker att få det kommande valet att handla om jobb eller bidrag.
Vad jag kan finna har man inte tagit bort något av vad man kallar bidrag. Däremot har man infört bidrag för städning, gräsklippning och en massa annat. Ett bidrag som som nyttjas av 1 promille (1 på tusen) av medborgarna i ex. kommuner som Filipstad, Storfors och Åsele, medan det är sju procent av medborgarna i ex. Lidingö och Danderyd som får städhjälp.
I siffror innebär det att det är 3-4 personer i Åsele som får bidrag till städningen, medan det är mer än 2000 som utnyttjar bidraget i Danderyd. PÅ så vis slussas ännu mer av skattebetalarnas pengar till de rika.
Lägg därtill hur stor del av skattesänkningarna redan tidigare gått rakt ner i fickorna på de som absolut inte behöver pengarna.

En bra helg har förflutit.
1. Modo seger över Frölunda
2. Trevlig kväll med goda vänner
3. Återupptagandet av lite längdåkning på skidorna

JA Holmgren 1888 - 1972

Fram till jag var 9 år bodde jag hos min morfar och mormor i den lilla byn Jansjö, som ligger ca sex kilometer från det något större samhället Backe, som i sin tur ligger i det som en gång hette Fjällsjö kommun, och som numera tvingas tillhöra Strömsunds kommun. Fjällsjö ligger dock inte i Jämtland utan i nordvästra Ångermanland.

Morfar, född 1888,  var jordbrukare med stort intresse för skog och mark, trädgårdsodling, biodling och samhällsfrågor.
Hans far var "invandrad" från Råstrand en ännu mindre by vid Vindelälven i nordligaste Västerbotten.

Eftersom byn mest bestod av småbönder, torpare, skogsarbetare och en annnan banarbetare kom de dominerande partierna att vara "demokratan" (Socialdemokraterna) och Bondeförbundet (nuvarande Centern)
Jag minns aldrig att morfar var aktiv i politiken, däremot i RLF, det som nu kastat om bokstäverna och heter LRF.

Men han läste noggrant tidningen Nord-Sverige, bondeförbundets dagliga länstidning på den tiden. Den s-märkta konkurrenten Nya Norrland såg jag aldrig innan jag flyttade till järnvägssamhället Långsele,  tio mil söderut.

Tiden gick,  i mitten av 50-talet flyttade jag som sagt till Långsele. Men mina rötter fanns alltid i Jansjö och det var alltid lika roligt då vi tog rälsbussen från Långsele till Jansjö.
Jag kom att älska vandringarna till boern (fäbodarna) och andra ställen tillsammans med min morfar.
När vi gjorde upp eld, och han kokade sitt kaffe, i en plåtburk, över den öppna elden.
Morfar blev änkling i början av 60-talet och bodde ensam kvar.
Jag blev så småningom politiskt aktiv och rätt snabbt SSU ombudsman i Ångermanland.
Under mina resor till våra klubbar i västra Ångermanland försökte jag alltid titta förbi hos min morfar.

Efter valet 1970 hade centerns partiledare Gunnar Hedlund, från Rådom, ersatts av en annan ångermanlänning, nämligen Thorbjörn Fälldin från Ramvik i den röda Ådalen.
(kan för övrigt tyckas märkligt att Maud är den tredje ångermanlänningen som partiordförande för centern)

1971 hände något i svensk poltik som ditintills hade varit omöjligt.
Den nye partiledaren Fälldin kallade till presskonferens tillsammans med högerledaren Gösta Boman och folkpartiets ledare Gunnar Helén.
Nu skulle den borgerliga samverkan komma att gälla.

När jag hösten 1971 vid något tillfälle besökte min morfar kom vi att prata politik. Något som, vad jag kan minnas, vi aldrig gjort tidigare.
Jag upplevde att han var mäkta stolt över att jag engagerat mig i politiken även om det inte var i hans parti.
Vi kom att tala om Hedlund, som han kände personligen, och om Fälldin. Vi talade om småfolk och storherrar. Om bolaga och småbönder.

Så yttrade han:
- Ja, nu fo ä nog bli demokratan i näste val, nu när bondeförbundet (centern) ha gått ihop vä högern.

Det blev tyvärr ingen röst från min älskade morfar på "demokratan". Han avled, 84 år gammal, den 26 november 1972. Idag precis för 37 år sedan och med mindre än ett år kvar till det riksdagsval där han skulle ha lämnat sitt bondeförbund till förmån för socialdemokraterna.
Han hade alltid sett bondeförbundet/centern som ett parti för småfolket som stod för landsbygdens folk och mot den bolagshöger som Moderaterna representerade.
Den bolagshöger som hade lurat av de små människorna skogen och som enligt honom representerade de rika.
Hur Centern hade kunnat gå ihop med dom var helt obegripligt. Det var ett svek!

När man idag ser att Centern, under Maud Olofssons ledning, blivit ett ultraliberalt högerparti känns det ju ändå bra att min morfar Jonas Alfred Holmgren aldrig behövde uppleva denna omvandling från ett parti för landsbygdens småfolk till ett parti för börsklippare och "bolagshöger"

Att börja blogga igen har sina sidor. Det tog i vart fall minst fem minuter innan jag kom på hur jag kom in i min egen blogg.

Idag funderar jag över Centern. Nej jag är inte bekymrad, inte förvånad. Kanske bara skadeglad. Ett parti som så radikalt förflyttar sig från sina grundvärderingar, som C har gjort, kan inte annat än få problem.
Det behövs varken gamla eller nya moderater när Maud är i farten. Hon fyller snabbt rollen som högermorsa med ungefär samma politik som Thatcher en gång hade.
Mig förvånar det inte.
Redan på den tiden när jag kände henne (70-talet) var hon den mest högervridne av alla CUF:are som då fanns i Ångermanland (och det var rätt många) och hon hade redan då ett fruktansvärt "hat" mot svensk fackföreningsrörelse.
Men jag känner ju många centerpartister som är kloka omdömesgilla och som står för en pragmatisk "småfolksideologi" vart dom skall ta vägen i det centerparti som Maud håller på forma är svårt att förstå.

Snart ett halvår sen jag skrev i min blogg. Känns som det börjar vara dags att ta tag i detta igen. Att sprida min "kloka ord" kanske till att börja med enbart till fyra, fem som brukar gå in och titta om jag tagit mig i kragen, men sen siktar jag på att komma upp i samma antal besökare som dom där som kan leva på sitt bloggande.
Håll i för snartr kommer jag igång.