vandraren

JA Holmgren 1888 - 1972

Fram till jag var 9 år bodde jag hos min morfar och mormor i den lilla byn Jansjö, som ligger ca sex kilometer från det något större samhället Backe, som i sin tur ligger i det som en gång hette Fjällsjö kommun, och som numera tvingas tillhöra Strömsunds kommun. Fjällsjö ligger dock inte i Jämtland utan i nordvästra Ångermanland.

Morfar, född 1888,  var jordbrukare med stort intresse för skog och mark, trädgårdsodling, biodling och samhällsfrågor.
Hans far var "invandrad" från Råstrand en ännu mindre by vid Vindelälven i nordligaste Västerbotten.

Eftersom byn mest bestod av småbönder, torpare, skogsarbetare och en annnan banarbetare kom de dominerande partierna att vara "demokratan" (Socialdemokraterna) och Bondeförbundet (nuvarande Centern)
Jag minns aldrig att morfar var aktiv i politiken, däremot i RLF, det som nu kastat om bokstäverna och heter LRF.

Men han läste noggrant tidningen Nord-Sverige, bondeförbundets dagliga länstidning på den tiden. Den s-märkta konkurrenten Nya Norrland såg jag aldrig innan jag flyttade till järnvägssamhället Långsele,  tio mil söderut.

Tiden gick,  i mitten av 50-talet flyttade jag som sagt till Långsele. Men mina rötter fanns alltid i Jansjö och det var alltid lika roligt då vi tog rälsbussen från Långsele till Jansjö.
Jag kom att älska vandringarna till boern (fäbodarna) och andra ställen tillsammans med min morfar.
När vi gjorde upp eld, och han kokade sitt kaffe, i en plåtburk, över den öppna elden.
Morfar blev änkling i början av 60-talet och bodde ensam kvar.
Jag blev så småningom politiskt aktiv och rätt snabbt SSU ombudsman i Ångermanland.
Under mina resor till våra klubbar i västra Ångermanland försökte jag alltid titta förbi hos min morfar.

Efter valet 1970 hade centerns partiledare Gunnar Hedlund, från Rådom, ersatts av en annan ångermanlänning, nämligen Thorbjörn Fälldin från Ramvik i den röda Ådalen.
(kan för övrigt tyckas märkligt att Maud är den tredje ångermanlänningen som partiordförande för centern)

1971 hände något i svensk poltik som ditintills hade varit omöjligt.
Den nye partiledaren Fälldin kallade till presskonferens tillsammans med högerledaren Gösta Boman och folkpartiets ledare Gunnar Helén.
Nu skulle den borgerliga samverkan komma att gälla.

När jag hösten 1971 vid något tillfälle besökte min morfar kom vi att prata politik. Något som, vad jag kan minnas, vi aldrig gjort tidigare.
Jag upplevde att han var mäkta stolt över att jag engagerat mig i politiken även om det inte var i hans parti.
Vi kom att tala om Hedlund, som han kände personligen, och om Fälldin. Vi talade om småfolk och storherrar. Om bolaga och småbönder.

Så yttrade han:
- Ja, nu fo ä nog bli demokratan i näste val, nu när bondeförbundet (centern) ha gått ihop vä högern.

Det blev tyvärr ingen röst från min älskade morfar på "demokratan". Han avled, 84 år gammal, den 26 november 1972. Idag precis för 37 år sedan och med mindre än ett år kvar till det riksdagsval där han skulle ha lämnat sitt bondeförbund till förmån för socialdemokraterna.
Han hade alltid sett bondeförbundet/centern som ett parti för småfolket som stod för landsbygdens folk och mot den bolagshöger som Moderaterna representerade.
Den bolagshöger som hade lurat av de små människorna skogen och som enligt honom representerade de rika.
Hur Centern hade kunnat gå ihop med dom var helt obegripligt. Det var ett svek!

När man idag ser att Centern, under Maud Olofssons ledning, blivit ett ultraliberalt högerparti känns det ju ändå bra att min morfar Jonas Alfred Holmgren aldrig behövde uppleva denna omvandling från ett parti för landsbygdens småfolk till ett parti för börsklippare och "bolagshöger"