vandraren

Om två år kommer vi att få ett nytt kosackval!
Om någon undrar över vad kosackvalet var för något så brukar valet 1928 för just kosackvalet. Sverige stod i brytningstid

och högern som alltid styrt Sverige hade samlats i något som kallades Allmänna valmansförbundet.
Deras budskap gick ut på att skrämmas. Valaffischerna  pryddes just av svartmuskiga kosacker som kom ridande genom eld och rök, slet barnen ur mödrarnas händer, tog arbetarnas pengar och som det antyddes göra Sverge till en kommuniststat. Nedanstående citat är från de affischer som man använde

DU som röstar på "ARBETAREPARTIET" röstar för beslagtagande av enskild egendom, DU blir av med dina sparade

 pengar - Allmänna valmansförbundet

Envar som röstar på "Arbetarepartiet", röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall - Allmänna valmansförbundet

DU som röstar på "ARBETAREPARTIET" röstar för beslagtagande av enskild egendom, DU blir av med dina sparade pengar - Allmänna valmansförbundet

Sedan jag hört delar av riksdagens partiledardebatt idag är jag rätt säker på att man nu drygt 80 år senare försöker sig på samma sak en gång till.
En viss skillnad är förstås att såväl Folkpartiet, som Centern är med denna gång och att dom kallar sig Alliansen.
1928 var man dock rätt framgångsrik, Allmänna Valmansförbundet vann 8 mandat, Socialdemokraterna förlorade 15, Bondeförndet vann 4 och SKP, dåtidens Vänsterparti vann 4.
Man försöker sig nu på att beskriva sig själva som trygga och framgångsrika. Enade och i samklang med vanliga människor medan man menar att (s) nu har lagt sig platt för ett kommunistiskt parti.
Herre´je Det är 2009 nu!!!!

 

Tredje raka , å ändå inget mål av Elitseriens bästa femman. (Timander, Hedman, Skröder, Sundström, Yetman) det tar sig. Nu åter på slutspelsplats, där man givetvis hör hemma. Nu har man tagit sin svacka, för en del andra lag kanske den kommer lagom till slutspelet. Brynäs hemma på torsdag.
Ja det handlar om Modo förstås. 

Södertälje - Modo 2-7 !!! Vilken höjdare. Kan man nu hoppas att det till slut har vänt.
Niklas Sundström och Svartvadet isens kungar.

Söndagen den 11 janauri var en riktig skitdag, småregn, varmgrader och ett jävla blåsande. Det behövdes regnklädeer när jag var ute och gick på morgonen. Det blen knappt ljust under hela dagen och alla fina skridskoisar är nu bara ett minne. Här utanför fönstret i Tullholmsviken är det flera decimeter med vatten ovan på isen.

Veckans? roligaste. På fredagskvällen fick jag (Johan egentligen) besök av Anders och Mackan. 
Det blev en nostagliträff med mersmak.
Bakgrunden är: Johan och Anders Carlsson (nu Bjelle) växte upp i Skattkärr och kom i kontakt med varandra i 5-6 års åldern. Det visade sig att båda hade goda talanger i del flesta idrottsgrenar. Från början blev det mest fotboll och vid en sådär 7-8 år kom dom två att bilda stomme i Skattkärrs yngsta pojklag.
På vintern blev det bandy i Mosserud och snart också ishockey i Skåres kvartershockey. Första hockeysäsongen i ett lag som hette Slagskottet, vilket för övrigt leddes av Perra Johnsson, vars son Per också fanns med.
Andra säsongen bildade vi eget i Skattkärr med ett lag som hette Gyllene Tider och där jag blev ledare.
Vid den tiden hade jag också tagit över som tränare för dessa 88:or i Skattkärrs IF och dess fotboll.
Under sommaren kom det till en knatte som talade dalmål så att nästan ingen förstod. Det var Markus Karlsson, som hade flyttat till Finnbråten från Aspeboda utanför Falun. Tämligen omgående hette han Mackan och deltog också med framgång i fotbollen,
På höstkanten frågade jag Mackan om han kanske också spelade hockey, där jag talade om att vi hade ett lag i så fall.
- Jodå, svarade han, men jag skall spela i Färjestad jag.
Redan då visste han vart ville, men han fick trots dessa ambitioner finna sig att kliva in i kvartershockeyn under den första säsongen.
För 10 år sen, i februari 1999 var det dags för Färjestad att gallra bland alla ambitiösa grabbar som fanns i kvartershockeyn det året. Kullen hade inte mindre än 150 spelare så det var ett drygt jobb att ta ut spelare till de två lag som skulle bilda Färjestads, respektive Skåres 88-lag.
Bland de 27 spelare som togs ut  till Färjestad fanns samtliga tre med. Själv blev jag nu lagledare och blev den som svarade för organisationen runt laget. Nu följde ett antal säsonger där laget hela tiden fanns i Sverige eliten för årskullen och där Anders, Mackan och Johan tillhörde de tongivande.
Eftersom jag vid denna tid gått ner i arbetstid för att kunna ge våra barn mer tid, och framförallt mat på bordet, blev det också så att Anders och Mackan ofta fanns vid vid vårt köksbord. Korv och makaroner, våfflor, spaghetti med köttfärssås. Sen iväg till träning och matcher.
På sommarn - fotboll i Skattkärr, cuper runt om i Värmland och den roligaste Pepes Cup i Vansbro.
På vintern cuper i Ö-vik, Linköping, Skövde, Mora och många, många fler orter.
När det var dags för gymnasiet sökte Mackan och Johan hockeygymnasiet i Karlstad, medan Anders nu tog beslutet att satsa på fotbollen, började på fotbollsgymnasium i Göteborg med spel i Häckens framgångsrika juniorlag.
År 2006 vann Johan och Mackan SM-guld för J 18 med FBK och Anders vann SM guld för juniorer med sitt Häcken.

Nu tre år senare är Mackan mest framgångsrik, tillhör fortfarande Färjestads organisation ,och spelar med  framgång i Bofors IK i hockeyallsvenskan. Anders har fått ta ett ofrivillgt uppehåll från fotbollen efter ryggproblem.
Johan har också han fått göra uppehåll med hockeyn en helsäsong efter en axelskada som krävde operation.
Han har återupptagit fotbollen i Skattkärr och spelar nu hockey på lägre nivå i Kil.

I fredags träffades vi åter runt bordet.
Det blev många minnen om lustiga episoder, dåliga tränare, och bra tränare. Tränare som försvann och  avslöjanden om hyss som jag aldrig upptäckt.
Många skratt blev det och roligt var det.

Tyvärr hade jag ingen bra kamera att föreviga händelsen med så bilden är dålig men här är dom, de tre "musketörerna" som fortfarande umgås så fort det är möjligt
.
Anders, Johan och Mackan

När Johan idag hade läst artikeln om hustruns år 2008 kommenterade han detta lite skämtsamt sötsurt med " ja alla i familjen finns ju med i KT utom jag. Eftersom han heller inte finns med i min betraktelse över likgiltighet kommer han här helt ensam.

Johan som just nu spelar ishockey i Kils AIK, bandy i Mosserud och tränar fotboll med Skattkärrs IF, samtidigt som han skriver på sin C-uppsats i idrottsvetenskap han är verkligen någon man aldrig är likgiltig över. Ingen kan reta upp mig så
mycket som han, men ingen kan heller göra en mörk dag  så ljus som just han.

Likgiltighet, att inte bry sig, kan ju verka coolt men vad blir det för liv om man skulle gå omkring och inte bry sig. Jag är väl medveten om att många har eller haft synpunkter på att just jag "lägger mig i allt" Den kritiken kan jag faktiskt ta, också erkänna,  jag borde ibland  låta bli att just "lägga mig i". Men att aldrig "lägga sig i" innebär också att man kan vara rätt likgiltig.
Jag föredrar att inte vara likgiltig! Jag föredrar att reagera, att ha synpunkter, att bli förbannad, förtvivlad, uppretad, ledsen, glad. Jag vill tillåta att mitt hjärta alltid är med.
 
Därför...... just nu känner jag en stor förtvivlan över den likgiltighet som världens länder, sveriges folk, våra socialdemokratiska politiker och nästan alla andra som jag tycker borde reagera över det överdrivna våld som Israel just nu utövar mot människorna på den lilla futtiga Gazaremsan, men som är tysta....och likgiltiga?
Svårast är kanske att jag inte hört eller sett någon av våra (s) företrädare i Värmland klivit fram och fördömt vad som händer.
Läser man lokaltidningarna är människorna (och politikerna?) i Karlstad mer engagerade i grusets beskaffenhet på gatorna, eller i vart fall hur fort man får köra på samma gator.
Lika upprörd blir jag över de konsekvenser som som högerregeringens politik nu leder till. Förtvivlade svårt sjuka människor som förvägras ersättning från Försäkringskassan. Kan något bli tydligare än att bland dessa högerpolitiker i den så kallade alliansen har man mycket av just likgiltighet. Att massor av människor drabbas av svåra sjukdomar, konsekvenser av olyckor eller arbetsskador och nu därtill inte heller får ersättning från Försäkringkassan det är man likgiltig för. Jag undrar om man vet vad man talar om när man talar om vad dom kallar utanförskap.

Likgiltig är jag heller inte för Modos förtvivlade bottenkänning i Elitserien. Därför var det en jublande lyckokänsla som infanns sig när slutsiganalen ljöd i dagens hemmamatch mot Rögle. Hela 5-2 blev slutresultatet där Patrik Yetman var inblandad i alla fem målen.
Södertälje borta på lördag och hemmamatch mot länskollegan Timrå på måndag. Kan detta vara vändningen.

Berörd blev jag också idag när äldste sonen Jon återvände till Stockholm efter att ha varit hemma drygt två veckor.
Även om jag vet att han trivs i Stockholm, så är åter helt plötsligt borta. Fast det var ju värre när han var i Australien nästan ett helt år. Och det klart jag egentligen vet att gummibandet är klippt.
Glad blir idag också över de uppmuntrande meddelanden jag får via SMS från min älskade hustru som just nu befinner sig i Bolivia, på väg till Paraguay.
För övrigt firar vi silverbröllop om knappt fyra månader. Och kan ni tänka er - i dagens KT (Karlstad Tidningen) talar hon om att hon inte heller har några planer på att skilja sig.


Så trots att jag blir uppretad över världens likgiltighet över vad som händer på Gazaremsan och alliansregeringens likgiltighet över vad som händer när klyftorna ökar i samhället så har jag den stora förmånen att ha mycket att glädjas över. Då är man privilgerad och det är jag, men för den skull får man aldrig sluta reagera på det man tycker är fel.

PS Ytterligare en ljuspunkt just nu ikväll.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt i TV. Han är mycket tydlig över det övervåld och de brott mot mänskligheten som Israel just nu begår.
Carl Bildt - du har väl aldrig varit min favoritpolitiker. Men jag respekterar dig djupt för din tydlighet idag.
Kom igen nu Reinfeldt! .... och anki, ulrik, tommy, berit, lena, mejern, marina, claes, gunilla, per, mikael å allt vad ni heter.
Var inte likgiltiga, våra medlemmar väntar på er!

Här har vi sönerna, de som nu i sommar ska bli mina vandringskamrater under de elva milen mellan Nikkaloukta och Abisko.  Jon till vänster, Johan till höger. Nog ser självförtroendet ut att räcka till. Frågan är om fötterna gör det?

 
Att jag kallat bloggen för vandraren beror på att jag för länge sen fick det namnet av dom två, tidigare nämnda bästa vännerna, alltså Mats i Hjortnäs och Lars-Gustav i Järvsjöby.
Dom tyckte då att det var ett passande namn eftersom jag faktiskt redan då vandrade rätt mycket.
Det är definitivt inte mindre nu!
Nu - under de senaste veckorna har jag nog lyckats dra i väg bortåt en 7-10 km varje dag. Mestadels i utkanterna av Karlstad. I Mariebergsskogen, runt strandängarna, runt hela stan.
Men den gångna sommarens häftigaste vandring var nog ändå när vi, jag och min hustru, den 8-10 augusti gick Fjällräven Classic. Elva (11) mil mellan Nikkaloukta och Abisko. Dessutom gick vi på guldtid (mindre än 72 timmar) när vi kom i mål på drygt 58 timmar. Inte dåligt av av en som dagen efter fyllde 62 och vars hustru tre dagar senare fyllde 50.
I och för sig var det bitvis en rätt plågsam vandring där regnet stundtals föll rätt tätt men ändå ...!
Så i julklapp av mina söner, vad tror ni jag önskade mig? Ja just det! En ny Fjällräven Classic med dom som vandringskamrater. Och vad fick jag? Jo att dom båda ställer upp. Nu gäller det bara att anmäla oss, se till att dom båda får tag i bra utrustning och att ungdomarna begrieper att dom, trots sin ungdom och sitt idrottande, nog behöver i vart fall tio mil i kängorna innan starten går i Nikkaloukta.
Min älskade hustru, som också gillar att vandra, vill stå över Fjällräven Classic detta år hon pratar mer pilgrimsvandring i Spanien eller nåt annat omtalat. Fast nu kan det luta åt att vi tillsammans gör en weekend-vandring i bergstrakterna mellan Schweitz och Frankrike i närhten av Geneve.

Ja kanske för att "alla andra" gör det eller......
Men kanske mer för att jag läser många bloggar och faktiskt tycker att jag ibland har något att säga. Då kan det vara bra att blogga (tror jag). Inte för att jag faktiskt tror att det är/blir så många som just läser min blogg, men å andra sidan har  jag faktiskt varit in på en massa bloggar där det egentligen inte står nånting och ändå är det rätt många som går in.
För min del skulle jag vara glad om min familj, plus mina två bästa vänner Mats o Lasse-gus läste vad jag har i huvudet. OK  - kanske några till som dessutom kunde kommentera lite av vad jag vill säga.
Hoppas att jag skall hinna skriva nåt varje dag, å då också nåt som kan upplevas som viktigt