vandraren

Vardagspussel, det låter nästan lite gulligt, när Maud Olofson så ömt talar om människors vardagspussel. Med vardagspussel menas, vad jag kan förstå, det pusslande som innebär att man ska få tiden att räcka till för hem, barn, arbete och resor.

I vår familj har vi erfarenhet från ett sådant pusslande på rätt hög nivå.

Det har gått ett antal år sedan dess. Med två barn i förskoleåldern, två heltidsarbetande föräldrar, som därtill både är politiskt aktiva, med stor villa 1 mil utanför stan blev det inför varje vecka ett rätt avancerat pusslande som därtill ofta vållade stor irration oss emellan.

Det blev heller inte bättre när jag började som hotellchef i Sunne och pendlade 15 mil varje dag.

Men saken var ju den att vi hade valt detta själva och ingen hade tvingat oss.

Endag brast det emellertid. Vi båda insåg att vi inte kunde ha det så här. Barnen måste ha mat på bordet när de kom hem från skolan. De måste också skjutsas till olika aktiviteter, kläder behövde tvättas och huset städas.

Lösningen blev att jag gick ner på halvtid, med halverad lön. För oss var det ingen katastrof men det är klart att vi fick dra ner på en del av livets goda.  Mindre bil, kanske utlandsresa bara vartannat år, färre klädinköp och en hel del annat som kanske kunde undvaras.

På samma sätt är det givetvis är det för den högavlönade familjen på Lidingö. Om inte vardagspusslet fungerar kan det knappast ligga i skattebetalarnas intresse att behöva skjuta till skattepengar till en familj som håller sig med en BMW av senaste modell, stor villa i ett av Stockholm dyraste områden. Som kan unna sig både skidsemester i Alperna och sommar semester i Spanien, när man nu inte tar den egna båten ut i den bedårande skärgården.

Men liksom för oss är det ingen som tvingat dem. Det är fullt möjligt att den ene eller andra ”pusslaren” jobbar mindre för att få pusslet att gå ihop.

Man kan byta bilen till en Skoda, man kanske kan åka till Lofsdalen i stället för Alperna, Spanien kanske blir västkusten och bär det till riktigt kan man kanske bo i Fagersta istället för Lidingö.

Det är ens egna val och ingen tvingar dem, men det är fullständigt orimligt att skattebetalarna skall bidra till deras höga levnadsstandard (status) för att livet skall fungera.

Därför skall städbidraget tas bort. Skattebetalarnas pengar skall användas där de mest behövs och inte för att högavlönade familjer skall kunna behålla sin höga konsumtion.

I argumentationen sägs att de nu vita jobben blir svarta om inte bidraget finns kvar. Det är ett märkligt sätt att argumentera. Om behovet finns för vardagspusslet skall fungera köper man väl tjänsten utan statens bidrag. Det handlar om moral. Det är väl knappast så att dessa människor som nu anser sig behöva bidraget också kan tänka sig att köpa en stulen bil, bjuda på smuggelsprit vid lilla fredagsfesten eller planka in på Råsunda.

Jag missunnar ingen att ha det färdigstädat inför fredagsmyset eller ha en inhyrd grillkock vid sitt gardenparty i Marbella men rimligt är väl att man betalar själv.

Om ”grillkocksbidraget” tas bort tror jag ändå att minst hälften av de som nu jobbar med de så kallade hushållsnära tjänsterna kommer att jobba kvar.

Alla de andra kan göra insatser där de mer behövs, bland gamla och sjuka. Och till det finns det pengar kvar i statens kassa när bidraget tas bort.