Ärtsoppa och pannkaka
Barnen växer upp till unga män och kvinnor. Fast man tycker ju förstås att det bara en kort tid sedan man hämtade och lämnade på dagis tvingas man nu inse att den tid när barnen är barn är rätt kort del av ens eget liv.
I vårt fall har vi nu två unga män.
Jon, som bor i Stockholm, går det ju ibland månader mellan träffarna, medan Johan som bor i Karlstad är det i varje fall varje vecka.
Jons frånvaro har jag vant mig med. Kanske därför att han direkt efter studenten, först var i Bryssel några månader, sen ryckte in lumpen, för att därefter dra i väg till Australien i nästan ett helt år.
I praktiken har han efter studenten bara bott hemma i kortare perioder.
Jag har hunnit förstå att så kommer det att vara. Han har ett helt eget liv och ringer mest när han behöver goda råd.
Johan har sedan nåt år tillbaka egen lägenhet här i stan. Från Norrstrand, där han bor, och till oss i Tullholmsviken är det inte många kilometer.
Ändå börjar jag förstå att han också har sitt eget liv och behovet av mig minskar. Det skulle nog minskat ännu mer om inte det var för bilen, som han gärna vill låna de flesta dagar då han har hockey eller fotbollsträning. I Kil eller i Skattkärr. Men ändå kan det ju gå nån vecka utan att vi ses.
För några månader sen blev det så att jag bjöd honom på lunch på stan.
Eftersom det var en torsdag blev det ärtsoppa och pannkaka på Konsums lunchrestaurang Miro*.
Allt nog, den torsdagen tyckte vi var så trevlig att vi nu gjort det till en tradition. Ärtsoppa och pannkaka varje torsdag på Miro är något vi båda ser fram mot. Det blir ockå ett tillfälle att lite mer avspänt tala om vad som händer i hans liv och mitt liv. Om idrott och politik, om skola och jobb.
Idag kom vi också att tala om det just nu så aktuella städbidraget Rut.
Vi var rätt eniga om att det dels, var tur att inte vi hyrde in någon Rut, under hans och brorsans uppväxt i Skattkärr, men också det obegripliga i att skattebetalarna nu skall tvingas betala till till en j-a massa Rutor för att morsan och farsan tycker det är tråkigt att städa.
Då slog det mig. Tänk om vi då för en 12-13 år sedan hade haft möjlighet att begagna oss av en Ruta för att lösa vardagpusslet, då kanske jag inte heller hade tagit beslutet att minska min arbetstid utan istället tutat på som vanligt och ringt nån Ruta för att få hjälp med dammet.
Då hade jag missat den förmånen som det var att få tid till två grabbar, och deras kompisar, på väg mot tonåren.
Jag har visserligen aldrig ångrat beslutet att vara hemma mer, men det är först nu jag börjar förstå vad viktigt det var.
Min slutsats blir - bättre att lägga rutpengarna på en obligatorisk pappatid med barnen än grillkockar vid trädgårdspartyt.
Jag tror till och med att vi skulle ha ett bättre samhälle om vi hade mer närvarande fäder.
Johan - nästa torsdag klockan 12.00
*Jo den heter just Miro eftersom det i restaurangen hänger en tio meter lång originalmålning av den spanske konstnären Joan Miro. Det är nog inte alla Konsumrestauranger som skryta med det.
